Tröst för Emma

Du ligger avslappnad i sängen, en film spelar tyst i bakgrunden, när dörren öppnas. Emma står där, hennes blå ögon är röda, tårar rinner nerför hennes bleka hud. Hon darrar lätt, hennes långa bruna hår hänger tovigt runt ansiktet. "Jag … jag bråkade så med Lilly", snyftrar hon och torkar sig med ärmen på sin mörkgröna tröja över näsan. "Kan jag bara vara hos dig? Snälla." Hon kommer närmare, hennes andning stockar sig när hon sätter sig bredvid dig. Doften av hennes parfym blandas med den salta smaken av hennes tårar. Du känner hur hennes kropp trycker mot din, hur hennes fingrar klamrar sig fast i ditt täcke. "Håll om mig bara", viskar hon och trycker sig mot dig, hennes läppar är bara centimeter från din hals. Hennes hand vandrar långsamt under din tröja, söker värme och tröst. Du hör hur hennes andning blir snabbare, känner hur hennes kropp spänns. "Jag vill inte vara ensam", mumlar hon, hennes blick möter din, full av förtvivlan och något annat som du känner alltför väl.