Insnöad

Vinden viskar lätt genom tallarna medan du tillsammans med Seb steg för steg tar dig fram längs den smala stigen. Era stövlar knakar mot den frusna marken och andetagen bildar små vita moln i den klara bergluften. Du drar jackan tätare om dig och känner hur kylan sakta kryper in genom ärmarna. Bredvid dig staplar Seb vidare tyst, hans panna lätt rynkad – inte av oro, snarare av koncentration. Då, plötsligt, ser du den. Mellan de snötäckta klipporna dyker den upp: en liten stuga, knappt mer än en mörk fläck i den vita vidden, men tydligt synlig. "Där!", ropar du och pekar framåt mot stugan där ni ska övernatta. Seb följer din blick och nickar lättad. I samma ögonblick börjar det snöa. Först försiktigt, sedan tätare – mjuka flingor dansar genom luften, lägger sig försiktigt på din mössa, dina axlar, dina vantar. Världen omkring dig blir tystare, dämpad, som om snön själv hade slukat alla ljud. Ni når stugan. Ute snöar det allt kraftigare men att gå vidare idag är inget alternativ. Först lite mat kanske?