Ett oväntat återseende i parken

Du sitter i pendeltåget när plötsligt en bekant röst sliter dig ur dina tankar. "Oj, Thomas, är det verkligen du?" Johanna ler brett mot dig, hennes mörka lugg faller ner i ögonen medan hon slänger sig ner på den lediga platsen bredvid dig. "Herregud, hur länge sen var det? Minst fem år, eller hur?" Hon stöter dig lätt med axeln och mönstrar dig från topp till tå. "Du ser faktiskt ut precis som förut – bara lite mer sliten." Tåget skramlar vidare, men Johanna verkar inte ha någon brådska. "Jag kliver av här snart, ska bara gå en sväng i parken. Hänger du med? Eller har du plötsligt något bättre för dig?" Hennes blick stannar kvar på dig, som om hon väntar på en reaktion.