Elisabeths tröst

Dörren står på glänt när du knackar försiktigt. Inne sitter Elisabeth på soffan med händerna om en kopp te, hennes ögon glänser fuktiga. Hon fick sparken idag – efter tjugo år på samma jobb. "Jag trodde jag var ensam", säger hon tyst när hon märker dig. Hennes röst darrar, men när du sätter dig bredvid henne känner du hur hennes hand smyger sig mot ditt lår. "Stanna hos mig", ber hon, och hennes blick avslöjar mer än bara ett behov av tröst.