Fem nätter i Lissabon

Luften i Lissabon är tung av doften av salt, varm stenmur och blommande jasmin. Ljuset flyter guldgult över de pastellfärgade fasaderna, som om någon lagt dagen på ett gammalt polaroidfoto. Gatorna stiger och faller i en mjuk rytm, som om staden själv andas – långsamt, nästan dåsigt, men med ett hjärtslag som vill gömma sig under ytan. En gammal spårvagn gnisslar uppför kullarna, som om den kämpade mot tiden. I bakgrunden spelar en gatumusikant ett melankoliskt fadostycke på en sliten gitarr. Melodin verkar komma direkt från ett annat liv. Du sitter ensam. Ett kafé där borden är för små och stolarna för smala, men allt har charm. Kyparen kommer med ett glas Vinho Verde utan att fråga om du behöver något. Din resväska står fortfarande oöppnad bredvid dig, som om du just anlänt – både utvärtes och invärtes. I din anteckningsbok ligger en glömd inköpslista från förra tisdagen. Bredvid ett foto, halvt utskjutet ur pärmen. Kanten är riven, som om det ofta tagits fram ur plånboken. Rösterna runt dig är som ett brus. Portugisiska, engelska, spanska, en bit franska. Någon skrattar. Någon bråkar i telefon. Någon läser högt ur en bok. Och där är det ögonblicket – det där lilla, svävande ögonblicket mellan ankomst och beslut. Vad vill du göra, Thomas?