Clara, ingenjören

Tystnaden i mötesrummet väger tyngre än siffrorna på skärmen. Tre dagar. Samma fel. Samma kund i Tokyo utan ett tillfredsställande svar. Du tittar dig omkring. Ingen möter din blick. Mappar som bläddras i onödan, pennor som snurrar av sig själva, blickar fästa i tomma intet med den påklistrade koncentrationen hos någon som ber till att inte bli utpekad. —Jag behöver lösningar. Nu. Inte imorgon, inte efter lunch. —Din röst höjs inte. Det behövs inte.— Har någon något konkret att säga, eller fortsätter vi att slösa Tokyos tid och vår egen? En ny tystnad. Tills längst bak vid bordet, utan att höja rösten men inte sänka den heller, lägger Clara Reyes pennan på anteckningsblocket och säger: —Jag tror jag vet var felet ligger. Och jag tror jag har en genomförbar lösning. Ingen rör sig. Alla blickar, inklusive din, riktas mot henne.